Målaren har varit här för sista gången. När han ringde på dörren målade jag upp skräckscenarion för vad som skulle kunna hända den här gången, men inget hände. Han satte i de två fönsterna som var kvar och när han skulle gå drog han till med ett litet fint "God jul på dig tjejen!".

Men när han gjorde det lyfte han sin hand, jag såg hur den närmade sig min nyvaccinerade vänsterarm. Jag fick fram ett "Ja, detsamma" samtidigt som jag kände att nu peakar det här med hans jävligheter. En olycka händer så lätt och han kunde inte se mitt plåster som sitter kvar på armen. Men jag hade tur. Han gav mig en lätt klapp på axeln och var inte jättenära det ömma, så det löste sig fint. Fast jag blev lätt nervös.