Dagis-, lågstadie-, mellanstadie- och rentav högstadiefasoner tar aldrig slut. För vissa kanske det gör det; även om jag hade det förut så anser jag inte mig själv ha det längre. Någon slags fason alltså. Jag talar nu utifrån egna erfarenheter när jag säger att tjejer är värst när det gäller sådant. Den värsta sorten jag träffat på är den sorten som pratar illa om mellanstadiefasoner men själv är fast i högstadiet. Det är konstigt att det är så svårt att se att man är likadan själv. Är jag sådan?

Som barndomsvänner kan man glida ifrån varandra, men inte "göra slut". Man kan tycka att människor förändras för mycket, och det är sant, folk förändras. Det är sånt man gör när man växer. Ett bevis på att man själv inte vuxit särskilt mycket den senaste tiden är när man säger att folk har förändrats och blivit konstiga den senaste tiden.

Man kan tycka att någon är töntig men man kan ändå respektera personen för den som den är, och man kan acceptera att andra människor har andra intressen och mål i livet än en själv.

Jag bryr mig inte om mina vänner inte gillar samma musik som jag. De behöver inte läsa vad jag läser, de behöver inte önska vad jag önskar. Det är olikheterna som gör folket och jag blir ledsen när jag ser de människor som aldrig insett att världen inte är skrika, slåss och spela fotboll. Eller de som inte gillar de som inte gillar att festa, de som hellre är hemma och lagar mat och har myskväll.

Jag tycker att exempelvis WoW är ett beroendeframkallande ont, men jag trycker inte ner de som spelar det, jag trycker inte ner folk för sakens skull. Jag kanske trycker ner dem som trycker ner dem som spelar WoW och jag undrar om det är samma sak?

Med endast ett halvår kvar på gymnasiet bryr jag mig inte längre. Jag kan skaffa mig ett annat liv och jag ska göra mitt bästa för att vara mig själv och låta andra vara det också.