Det där att man skriver nånting man känner och en minut senare får man som en käftsmäll rakt emot sig från ett annat håll och man tänker att nu kanske det blir jobbigt igen. Fast det blir det inte, det kan det inte bli för jag har redan vant mig vid tanken. Det blir snarare en lättnad att veta vart man har varann.

Det är just det där - att för ett år sedan ville vi inte åka ifrån varandra och nu vill vi inte ens ses. Och det är ömsesidigt för kanske första gången någonsin.

Jag var bara tvungen att säga det. Det kan inte vara för mycket begärt.