Vårvädret gör mig galen. På ett härligt sätt. Inga moln har täckt solen på en vecka och det gör mig alldeles pirrig i magen. Det luktar vår. Det luktar gräs. Hisingen luktar gräs, mamma. Det är sant. Jag vill springa genom staden och aldrig frysa mer i hela mitt liv. Det är svinkallt ute men vad spelar det för roll när jag tittar mot solen och blundar. Och bara vill gråta för att det är så härligt.

Göteborgsvåren påminner om förra årets vår. Förhoppningarna, förväntningarna, glädjen som hela tiden blandades med något fult. Det var vackert trots fläckarna. Snart kommer vi sitta där igen, i Vasaparken, hela dagar och bara andas luft som inte får en att vilja fly. Vi kommer sitta där på samma sätt men människorna har skiftat sen dess. En del har flyttat, en del har flytt. Och en del har tillkommit. Det är det bästa som finns, att få hundra nya vänner när en annan försvinner.

Jag skriver samma sak varje år för jag hinner alltid glömma under året. Hur det känns när solen träffar huden – det gör mig alldeles knäsvag. Och hur fågelsång låter. Och hur det luktar, det doftar helt underbart. Jag har hunnit glömma det sen sist, det är vad alla dessa månaders mörker gör med en, och nu är jag så jävla glad för att vara i Sverige.