Var kall som en isbit för ensam är stark
Solen går upp och vintern tar slut
Det gick upp för mig nån gång innan jul
Att du har gått vidare och träffat nån annan
Ändå måste jag höra det gång efter annan
Att du inte är kär men att du hoppas och bli
Ett rationellt beslut nån gång innan jul
Jag förstod att nåt ändrats, ingen mer dramatik
För det är så tråkigt och trist utan dig.
Aldrig
Aldrig ska jag säga
“Aldrig mer igen”
Alltid ska jag fortsätta
För det är det som är livet
Jag kommer aldrig sluta
Även om det känns så ibland
Jag kommer aldrig tröttna
På bergochdalbana
Precis som i den där låten
“Leva livet tar livet av oss”
Men det är det som är meningen
Jag lever för döden
Alltid ska jag brinna
Aldrig ska jag försvagas
Hjärtat ger inte upp
Hjärnan ska hålla käften
Saknad utan hopp är vad som håller oss på halster
Jag kommer uppåt, jag kommer uppåt
Kom ihåg kom ihåg
Mars skulle stanna men tiden gick
Tiden går så långsamt när det är tråkigt men
I maj är det kanske vår på riktigt
Kom ihåg
På spårvagnen varje kväll
Jag tänker på
Danska vägen ligger där den gör
Där skiner solen och jag ler när jag går
Kom ihåg
För jag är på andra sidan stan nu
Med flera länder emellan oss
Kom ihåg att
Inte glömma
Jag går upp i tornet vi pekade på när solen gick upp
Vi kan väl låtsas
Vi kan väl låtsas
Att allt vi gör är på riktigt
Snälla bara en gång till
Ta dig in i mina ådror
Pumpa i mitt blod och
Skjut mig upp i himlen
Jag vet att det vänder sen men
Du är den bästa kicken
Har alltid varit
Så snälla bara en gång till
Sen ska jag bli ren igen
Vi kan väl låtsas
Att vi är en film med lyckligt slut
Vi kan väl låtsas
Att febern aldrig kommer tillbaka
Bara för en stund
Sen kan du bli ren igen
Vi kan väl låtsas
Att vi aldrig har haft ont
Att extasen i oss kommer vara för evigt
Vi kan väl låtsas
Snälla bara en gång till
När ilskan är i vägen
Man kanske har blivit sviken förr
Vi känner ju varann
Vi vet vilka dyer vi varit i
Ibland har man bara bestämt sig
Ibland saknar man någon så mycket
Fastna i loopar, försöker skita i alltihopa
Jag skrev ner allting en gång
Och sen tänkte jag aldrig mer
Skrev jag då men det är inte sant
Jag tänker fortfarande men på samma saker
Jag kan inte förnya mig och därför
Orkar jag inte skriva det igen
Jag är trött på mina ord
Jag är trött på mina mönster
Ge mig nåt som skakar om
Ge mig nåt för mina synapser
De har loopat i åtta år
Psyket
Jag kanske inte ens menar det helt men
Och jag älskar ändå bergochdalbanor
Det är något med honom
Det var den insikten jag fick nu
Den här stan som gör mig så hög, den här stan kan få mig så låg
Det är så mycket jag saknar nu
Hösten förra året
Stanna hos mig du behöver inte gå än
Jag förstod inte hur det gick till
Du där med resväskan i handen
Kan inte alla bara sluta...
Så att jag kan sitta utomhus aprilkvällar utan att frysa röven av mig
Tack.
Jag ville bara vara den jag är i dina ögon
När man har rivit ner sitt liv för många gånger
Slutar man att bygga upp fasaderna igen
Och utan att ha tänkt igenom nått så slänger man sig ut igen
Med insidan på utsidan och väntar tills någon skjuter en
Den senaste tiden har jag varit långsam
Men ibland är jag för jävla snabb
Sedan sjunger jag låtar av Ensamhushåll
Kärlek är som själva satan
Varje ord blir en bomb
Jag tänkte på du vet den där natten
På morgonen
Solen genom gardinerna ner på täcket
Jag hade kunnat ta platsen i solen
Jag vill berätta om allt det här
Vårdag i februari
Vårvädret gör mig galen. På ett härligt sätt. Inga moln har täckt solen på en vecka och det gör mig alldeles pirrig i magen. Det luktar vår. Det luktar gräs. Hisingen luktar gräs, mamma. Det är sant. Jag vill springa genom staden och aldrig frysa mer i hela mitt liv. Det är svinkallt ute men vad spelar det för roll när jag tittar mot solen och blundar. Och bara vill gråta för att det är så härligt.
Göteborgsvåren påminner om förra årets vår. Förhoppningarna, förväntningarna, glädjen som hela tiden blandades med något fult. Det var vackert trots fläckarna. Snart kommer vi sitta där igen, i Vasaparken, hela dagar och bara andas luft som inte får en att vilja fly. Vi kommer sitta där på samma sätt men människorna har skiftat sen dess. En del har flyttat, en del har flytt. Och en del har tillkommit. Det är det bästa som finns, att få hundra nya vänner när en annan försvinner.
Jag skriver samma sak varje år för jag hinner alltid glömma under året. Hur det känns när solen träffar huden – det gör mig alldeles knäsvag. Och hur fågelsång låter. Och hur det luktar, det doftar helt underbart. Jag har hunnit glömma det sen sist, det är vad alla dessa månaders mörker gör med en, och nu är jag så jävla glad för att vara i Sverige.
Minnesbilderna
Och hur jag trängde undan allt
Jag skrev ner allt en gång och sen tänkte jag aldrig mer
Alla år som jag tänkte:
Och de där minnesbilderna
Jag kan inte hitta orden för att beskriva mer
Hur ska vi gå vidare nu, när vi vet allt om varandra
Mina minnen är fragment
Om hur han säger saker som rycker i mitt tonårshjärta
Frossa
Myrorna i kroppen är tillbaka
Jag vänder ut och in på ord, jag
Önskar att det inte slutar här
För jag vill att du ser mig
Med öppna ögon
Nytt år
Jag blickade ut över Göta älv
Vinterminnen
Snön påminner mig om alla vintrar
Det är bitterljuva tankar om
Snötäckta berg och morgonsol i Småland och Västra Götaland
Jag pekade på Ramberget men tog mig aldrig upp
Första gbg-vintern men inte sista
Jag tänker på Brunnsparken i mörkret
Gick fram och tillbaka innan jag lärde mig hitta
Och då jag snubblade i Örgryte och i Vasa under samma kväll
Jag går så försiktigt nu
I samma skor, som mormor skulle köpa till mig
Min hud var så torr och ibland kan jag känna lukten
Av den lila vätska som gjorde händerna bruna
Senast jag åkte skridskor var på Öland
Jag kunde se bron från mitt fönster om jag ansträngde mig
Nästan detsamma gäller nu
Jag bytte Ölandsbron till Älvsborgsbron
Och kanske åker jag skridskor på Heden i år
Mitt på dagen dygnet runt
I år gör det mig inte ledsen
Jag är bara så jävla glad att sommaren tog slut