I slutet av förra året satt jag på en spårvagn på väg från en fest i Kortedala till Jazzhuset. Vi pratade musik och han bredvid mig hade exakt samma musiksmak som jag. Jag minns att vi stod utanför 7/11 vid Vasaplatsen och väntade på att Johannes skulle köpa snus när jag och Jonatan bestämde oss för att gå på alla fina spelningar i vår.
Tillsammans med Yoyo såg vi Kendrick Lamar på alla hjärtans dag och några veckor senare var det Crystal Castles-måndag och vi stod i ett mörkt, rökfyllt rum med flera hundra människor omkring oss. Imorgon är det en vecka sedan vi njöt av Makthaverskan på Pustervik och tidigare ikväll köpte jag biljetter till både Hästpojken och Far & Son. Sen ska jag även se Bring me the horizon och Håkan Hellström lite längre fram. Och massa festivalspelningar. Det är lite det som jag lever för nu. Det är liksom en anledning att leva, det där med att se fram emot saker. Speciellt nu när jag jobbar så jävla mycket.