Varje dag tänker jag på hur jag borde skriva. Jag går runt på jobbet och tänker på saker som jag vill skriva ner men jag har inte tid då. Och jag tänker att så fort jag kommer hem kommer fingrarna glöda mot tangentbordet. Men i verkligheten är det så att så fort jag kommer hem blir det istället att jag ställer om hjärnan. Jag lyssnar på tusen podcasts och kollar hundra tv-serier för att slappna av och slippa tänka på verkligheten. På kvällen stänger jag ute allt som tynger mig på dagarna och det är så jävla skönt att faktiskt bara få göra det. Men redan nästa dag ångrar jag att jag inte skrev ner allt det där jag ville skriva ner.

Det är mörkt om kvällarna nu. Jag hinner knappt komma innanför dörren förrän ljusen från kyrkogården är allt jag ser utanför fönstret. Och det gör mig så trött. Helst vill jag bara ligga under täcket dygnet runt, och eftersom jag gör det så mycket som möjligt så orkar jag inte skriva. För jag orkar inte tänka. Jag orkar bara lyssna på när andra pratar från min dator. Jag funderar på hur jag känner mig. Det är november nu och det är många människors sämsta månad. Min är augusti så jag peppar mig själv med att den månaden är så långt bort nu. Det är den tryggheten jag har.

För kanske första gången någonsin är jag inte rädd för vintern. Det känns inte som den här vintern kommer bli så hemsk som de tidigare (kanske kommer jag krascha totalt efter dessa ord), och för kanske första gången känner jag mig lite lugn i kroppen. Jag är inte fylld av det där lugnet jag skulle vilja ha, jag tror det är en omöjlighet för de allra flesta, men stressen i mig verkar inte ta över. Inte än i alla fall. Jag känner mig trygg för det är som att jag plötsligt insett att det kommer en vår efter det här. Och en sommar. Kanske är det för att jag lyssnat på Emil Jensens låt Igen så många gånger den här hösten, för jag tror verkligen på vad jag säger nu. Jag måste visa vad jag menar:

Att nånting nånsin ordnar sig, är omöjligt att tro.
När natten faller över då och nu och sen.
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom.
Nu när mina drömmar frusits ner.

Det kändes alltid så förr. Men tiden känns mer statisk nuförtiden. På vintern vet jag att det kommer en vår och det värmer mitt frusna hjärta lite grann. Dock är det ju så att på sommaren vet jag allt för väl att en kall och mörk vinter väntar. Så jag kan aldrig slappna av. Kanske är det så att jag bara är avslappnad på vintern nuförtiden. Kanske lever jag bara i framtiden, aldrig i nuet. Kanske är det nu som jag är sådär chill som jag vill vara. Jag känner mig faktiskt så. Just nu känns det som att livet kan bli precis vad jag gör det till. Jag har under hösten färgat delar av mitt hår grönt och jag har tatuerat mig. Och jag älskar det. Jag får inte tro att allt är kört och förutbestämt som jag alltid gjorde förr. Jag har all tid i världen. Så jag tänker göra vad fan jag vill nu, på riktigt. Innan har bara varit en övning.