Varje gång jag hör, ser, säger, tänker på ett ord är det som om resten av kroppen stänger av och min hjärna fastnar vid det. Som om en mening inte vore komplett om den inte innehåller så många bokstäver så att den går att dela på 2 eller 3.
Ex. 6, 12, 18, 24 osv... You get the idea!
Vart jag vill komma med det här är: så här i efterhand är jag djupt tacksam över mig själv för att jag döpte min blogg till Brankelfnatt. Det är nämligen ett sånt där ord som kan fastna lite så där extra länge. Iallafall i mitt huvud. Och i mitt huvud är ett ord på 12 bokstäver perfektion.