Om barndom och ensamheten
Kanske publicerar jag den här när den är färdig. Men det är också troligt att det inte blir av.
Åh grundskolan var väl en tid det! Dagböcker fyllda av världsbekymmer - idag skrattar man åt det. Fina tider
Jag vet inte riktigt om det du skrev om verkligen var det som Lovis här ovanför skrev om i sina dagböcker.
Men om det är något i stil med ensamhet (hej rubrik tänkte jag), och utanförskap, så kanske jag känner igen mig, och vet precis vilken känsla du fick när du skrev. När tårarna förvånansvärt dök upp och så. För något liknande kände jag senast iförrgår.
Och vet egentligen inte varför jag skrev det här, men om det är någon tröst så har du likasinnade med liknande öden. Plus att jag tror jag blev lite provocerad av Lovis kommentar. För den var väldigt osann och på något ledsamt sätt minimerar respekten man bör ha för barn och deras världsuppfattningar.
Och nu låter jag superbitter, och kan på något sätt inte sluta skriva ( :< ), men hur som helst här kommer en avslutning:
Din blogg är trevlig och intressant, keep up the good work!
SV: Lovis och jag tänkte nog inte likadant, nej. Vi har nog olika upplevelser av barndomen och det är väl naturligt! Kanske skrattar jag åt mina dagböcker men inte de där ensamma minnena, det är en helt annan sak.
Ni har båda rätt, på olika sätt =)
Och tack Toviis, ska göra mitt bästa! Haha.
