Ännu ett blogginlägg av Sandra Beijer som får mig att skratta (för att det är så fint) och gråta (också för att det är så fint). Ler med tårar i ögonen åt hur människor tycker om de små sakerna. Precis som jag brukar göra. Men tänker att de inte borde nöja sig med det, det är vackert för stunden men i längden är det ingenting. Ett exempel:

"Vi dansade vals i skolan. VALS. Och pojken som vänt upp och ner på min värld ler mot mig och frågar om vi ska dansa. Vi dansar lite halvdant. Han trampar mig på tårna men jag bara ler, han får trampa på mig hur mycket som helst bara han är nära och håller sin hand på min skuldra."

Jag vill bara säga till den flickan NEJNEJNEJ. Bara för att du får dansa med den fina pojken får han inte trampa dig på tårna. Han får inte trampa på dig även om han håller sin hand på din skuldra. Vill jag säga till henne.

Plötsligt blev jag beskyddaren av tonårshjärtan. Om det ändå var ett yrke... Jag skulle göra ett så bra jobb. Jag skulle förstöra romantiken och mysteriet kring kärleken för dem men de skulle tacka mig tillslut.