Lyssnar på Popterror och tänker att jag älskar namnet. På bandet. Jag vill skriva POPTERROR över hela väggen. Skaka sprayburkar och andas in ångorna.

Idag är en sån där dag. Det är söndag. Och trots att det är första juli och trots att det är sommar så känns det som höst. Och jag fattar inte varför.

Det är som att höstdeppen kommer tidigare och tidigare för varje år. I år kommer den innan semestern hinner börja och jag försöker hitta tankar jag tänkt som ger mig liv. Jag tänker på Fight Club (it's only after we've lost everything that we are free to do anything) och "Askan är den bästa jorden". Så jävla klyschigt men jag älskar det ändå. Sådana ord borde skrivas på mina väggar.

Jag tänker på hur allt skulle kunna gå åt helvete. Ibland tänker jag att man lika gärna bara kunde dö. För ingenting spelar egentligen någon roll, allt är meningslöst. Men så tänker jag att om allt är meningslöst så kan jag lika gärna leva. För allt skulle kunna bli fantastiskt också, det vet man inte. Inte för att det spelar någon roll, ingenting gör det men jag kan lika gärna leva som att inte göra det. Ibland känns det som att det är anledningen till att man lever och jag tänker att det är kanske hemskt att säga så. Men jag tycker inte det, det är väl bara så det är och för mig känns tanken ganska fin ändå. För den tanken får mig att aldrig vilja dö på riktigt. Att dö är så jävla meningslöst.

Kanske tycker du att detta är deppiga tankar men jag blir oerhört pepp på livet av att tänka såhär.