Sitter vid köksbordet och väntar på att brödet ska bakas klart i ugnen. Läser sådant jag skrev i somras (ja jag tycker inte det är sommar nu längre, det har hunnit bli september). Och så läser jag Sandra Beijers blogg Niotillfem som innehåller det finaste inlägget på så himla länge. 92 dagar heter det och det är verkligen värt att läsa för ibland så tror man att man är ensammast i världen men det är man inte.

"Nu börjar den fjärde månaden, nu börjar mitt liv utan honom på riktigt, för det har jag bestämt. Vissa tycker jag har varit knäpp som har varit så öppen med hur jag känt kring det här sorgliga, men jag vet inte på vilket annat sätt jag hade kunnat göra. Jag var tvungen. Och jag tror också att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara, desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut. För det är den värsta känslan, när man går runt och någonstans tänker att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Det går inte, så måste man sluta tänka omedelbart. Den här texten gör det fullkomligt omöjligt att något sådant skulle hända. Jag tror ärligt talat inte ens att jag vill att det ska hända längre."