Har skrivit en del den senaste veckan för att jag tänker att det är bra att göra när jag ändå har tid. Tänkte att jag kör in ett litet stycke här med en tanke jag ofta tänker på. Vet inte vad det ska vara bra för egentligen, mest bara det att jag kan...

det där med ”verkligheten” förvirrar mig så jävla mycket. Jag förstår att ingen människa vet vad verkligheten egentligen innebär (jag känner att jag kommer tillbaka till förra årets sommarskurs i ekofilosofi) men jag FÖRSTÅR verkligen inte. Det känns som att jag förvandlas till olika former av mig själv beroende på i vilka situationer jag befinner mig. Som en kameleont med evigt liv, ni vet som ett sånt där djur (jag tror det var en manet, det lärde jag mig i helgen) som byter ut celler istället för att dö. Den ska tydligen leva för alltid, men hur kan vi vara så säkra på det?

Hur som helst så har jag svårt att förstå vad JAG är för något. När jag sitter såhär i min ensamhet känner jag mig som den ensammaste människan på jorden för jag har liksom ingen känsla av att något existerar utanför det jag ser. Som en bebis som bara utvecklats fysiskt. Jag har försökt formulera det här så många gånger men jag tycker aldrig att jag lyckas så jag gör nu ett försök igen.

Jag sitter på golvet på en balkong och har ingen uppfattning om världen runtom mig, oavsett om jag har facebook igång eller inte. Men när jag träffar andra människor glömmer jag helt bort den känslan. Även då är jag bara just där och då, i det ögonblicket (fast å andra sidan så känner jag mig aldrig helt och fullt i nuet vilket förstås är motsägande).

Jag har semester, jag ägnar mig åt populärkultur, jag springer i ösregn och dricker islatte i solsken, jag går längs hamnen i stormväder och går med skoskav mellan Andra Lång och Sticky fingers, jag dricker öl och Dr Pepper, jag är vaken till solen går upp, jag sover halva dygn, jag skriver och jag läser, jag lagar mat och äter chips.

Fattar inte vad det är för fel på min header (eller om det ens är det) men återkommer till problemet när jag orkar (om det existerar problem). Tills vidare - min helg såg ut lite som följande bilder.

Sprang på gatan mellan Dancin Dingo och Rio Rio med nya vänner. Fick liksom supa med pojkar när Anna bangade och var inte i säng förrän långt efter soluppgången.

Dagen efter tuffade jag mig innan bussen till Pustervik efter mojitokväll hos mig.

Halvvägs dit vet jag inte vad dessa två gör men de verkar så glada

Vaknade inte förrän klockan fyra dagen efter och efter ett par Modern Family-avsnitt somnade jag igen.

Juli är så jävla mörk för att vara juli

Imorgon tar jag semester

Då ska jag formatera mig själv

Ägna mig åt mindre kemisk ångest

Mera vanlig livsglädje, den finns väl?

Lyssnar på Popterror och tänker att jag älskar namnet. På bandet. Jag vill skriva POPTERROR över hela väggen. Skaka sprayburkar och andas in ångorna.

Idag är en sån där dag. Det är söndag. Och trots att det är första juli och trots att det är sommar så känns det som höst. Och jag fattar inte varför.

Det är som att höstdeppen kommer tidigare och tidigare för varje år. I år kommer den innan semestern hinner börja och jag försöker hitta tankar jag tänkt som ger mig liv. Jag tänker på Fight Club (it's only after we've lost everything that we are free to do anything) och "Askan är den bästa jorden". Så jävla klyschigt men jag älskar det ändå. Sådana ord borde skrivas på mina väggar.

Jag tänker på hur allt skulle kunna gå åt helvete. Ibland tänker jag att man lika gärna bara kunde dö. För ingenting spelar egentligen någon roll, allt är meningslöst. Men så tänker jag att om allt är meningslöst så kan jag lika gärna leva. För allt skulle kunna bli fantastiskt också, det vet man inte. Inte för att det spelar någon roll, ingenting gör det men jag kan lika gärna leva som att inte göra det. Ibland känns det som att det är anledningen till att man lever och jag tänker att det är kanske hemskt att säga så. Men jag tycker inte det, det är väl bara så det är och för mig känns tanken ganska fin ändå. För den tanken får mig att aldrig vilja dö på riktigt. Att dö är så jävla meningslöst.

Kanske tycker du att detta är deppiga tankar men jag blir oerhört pepp på livet av att tänka såhär.