Förfrysa

Förvånar mig själv med att tänka på hur mycket jag tycker om att sitta i mitt mörka rum med adventsljus tända. Jag trodde aldrig jag skulle säga det. Men jag känner mig lugnare i kroppen nu, än vad jag gjorde under årets ljusa årstid. Mitt hjärta stressade sig igenom sommaren men nu, när det har blivit vinter, tänker jag bara låta mig överleva. På ett bra sätt.

Jag njuter av tystnaden. På ett sätt jag aldrig tidigare lyckats med. Och på samma sätt njuter jag av mörkret. När det var ljust dygnet runt var allt för tydligt. Varenda spricka lystes upp. Men nu väntar jag på att de ska gömmas i snö. Låt kylan förfrysa allt det onda.

Natten faller över nu och då och sen

Det är alltid så. Att precis när jag skrivit ett lite peppigt inlägg så störtar jag. Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro, som Emil Jensen också sjunger. Saker som aldrig får ett slut och sån skit.

Att nånting kommer vissna eller nånsin varit dött

Varje dag tänker jag på hur jag borde skriva. Jag går runt på jobbet och tänker på saker som jag vill skriva ner men jag har inte tid då. Och jag tänker att så fort jag kommer hem kommer fingrarna glöda mot tangentbordet. Men i verkligheten är det så att så fort jag kommer hem blir det istället att jag ställer om hjärnan. Jag lyssnar på tusen podcasts och kollar hundra tv-serier för att slappna av och slippa tänka på verkligheten. På kvällen stänger jag ute allt som tynger mig på dagarna och det är så jävla skönt att faktiskt bara få göra det. Men redan nästa dag ångrar jag att jag inte skrev ner allt det där jag ville skriva ner.

Det är mörkt om kvällarna nu. Jag hinner knappt komma innanför dörren förrän ljusen från kyrkogården är allt jag ser utanför fönstret. Och det gör mig så trött. Helst vill jag bara ligga under täcket dygnet runt, och eftersom jag gör det så mycket som möjligt så orkar jag inte skriva. För jag orkar inte tänka. Jag orkar bara lyssna på när andra pratar från min dator. Jag funderar på hur jag känner mig. Det är november nu och det är många människors sämsta månad. Min är augusti så jag peppar mig själv med att den månaden är så långt bort nu. Det är den tryggheten jag har.


För kanske första gången någonsin är jag inte rädd för vintern. Det känns inte som den här vintern kommer bli så hemsk som de tidigare (kanske kommer jag krascha totalt efter dessa ord), och för kanske första gången känner jag mig lite lugn i kroppen. Jag är inte fylld av det där lugnet jag skulle vilja ha, jag tror det är en omöjlighet för de allra flesta, men stressen i mig verkar inte ta över. Inte än i alla fall. Jag känner mig trygg för det är som att jag plötsligt insett att det kommer en vår efter det här. Och en sommar. Kanske är det för att jag lyssnat på Emil Jensens låt Igen så många gånger den här hösten, för jag tror verkligen på vad jag säger nu. Jag måste visa vad jag menar:

Att nånting nånsin ordnar sig, är omöjligt att tro.
När natten faller över då och nu och sen.
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom.
Nu när mina drömmar frusits ner.


Det kändes alltid så förr. Men tiden känns mer statisk nuförtiden. På vintern vet jag att det kommer en vår och det värmer mitt frusna hjärta lite grann. Dock är det ju så att på sommaren vet jag allt för väl att en kall och mörk vinter väntar. Så jag kan aldrig slappna av. Kanske är det så att jag bara är avslappnad på vintern nuförtiden. Kanske lever jag bara i framtiden, aldrig i nuet. Kanske är det nu som jag är sådär chill som jag vill vara. Jag känner mig faktiskt så. Just nu känns det som att livet kan bli precis vad jag gör det till. Jag har under hösten färgat delar av mitt hår grönt och jag har tatuerat mig. Och jag älskar det. Jag får inte tro att allt är kört och förutbestämt som jag alltid gjorde förr. Jag har all tid i världen. Så jag tänker göra vad fan jag vill nu, på riktigt. Innan har bara varit en övning.


and just like James I'll be drinking irish tonight

Jag ville skriva nåt om hösten. Om hur det kändes som nån höst för längesen idag när jag gick bland löv och lyssnade på Against me!'s gamla låt Pints of Guinness makes you strong. Det är en låt som aldrig blir dålig. Och jag tänkte på marknadsdagar i byn - hur jag alltid byter till vinterjacka den dagen, den där sista fredagen i oktober som jag inte kommer spendera där i år.

Alla morgonar är så kalla nu. Jag tittar ut på en svart kyrkogård klockan sju på morgonen och saknar tiden då jag fick sova ut. Då jag var vaken på natten och sov på dagen. Egentligen är jag mycket bättre på det. Vill bara ligga under täcket mest hela tiden men istället sysselsätter jag mig med tusen andra saker nu. Jag tvättar, diskar, städar, färgar hår, läser, skriver hundra olika saker samtidigt, tänker på helg...

Motsägelser i hjärnan

Jag vet inte vad jag ska skriva för
Det blir bara för starkt eller för svagt
Allt jag tänker
Mina tankar säger emot varandra

De ropar från varsitt håll och jag kan inte förstå
Vad jag menar, så hur ska jag kunna förklara
För någon

Sånt man bara tänker, aldrig säger

Men jag säger det nu
Att ibland saknar jag dig så jävla mycket
Och jag vet inte om det är personen i sig eller
Bara någon
Kanske ett hopkok av alla jag nånsin träffat
Alla jag sårat och alla som sårat mig
Saknar jag nu

Människor är svåra
Och akta dig för människor
De gör dig illa om de kan
För att inte själv bli sårade

Jag vill bara andas
Men det är så jävla svårt
När det trycker i bröstet

Vad du än heter

Håll om mig
Säg åt mig att vara lugn
Gör det och låt mig andas i takt med dina andetag
Vem du nu är
 
("Vad du än heter
You're the love of my life")

Jag är vilse i djungeln
Som min vän säger
Eller bland kvarteren där vi går
Vi blir bara fler och fler
 

Hennes 92 dagar

Sitter vid köksbordet och väntar på att brödet ska bakas klart i ugnen. Läser sådant jag skrev i somras (ja jag tycker inte det är sommar nu längre, det har hunnit bli september). Och så läser jag Sandra Beijers blogg Niotillfem som innehåller det finaste inlägget på så himla länge. 92 dagar heter det och det är verkligen värt att läsa för ibland så tror man att man är ensammast i världen men det är man inte.

"Nu börjar den fjärde månaden, nu börjar mitt liv utan honom på riktigt, för det har jag bestämt. Vissa tycker jag har varit knäpp som har varit så öppen med hur jag känt kring det här sorgliga, men jag vet inte på vilket annat sätt jag hade kunnat göra. Jag var tvungen. Och jag tror också att ju mer öppen jag har tvingat mig själv att vara, desto mindre kan jag hoppas på att allt ska bli som förut. För det är den värsta känslan, när man går runt och någonstans tänker att han ska höra av sig och säga att han ångrar sig. Det går inte, så måste man sluta tänka omedelbart. Den här texten gör det fullkomligt omöjligt att något sådant skulle hända. Jag tror ärligt talat inte ens att jag vill att det ska hända längre."

Göteborgsgata i fönstret

Har två gatstenar i mitt fönster och jag tror jag hatar en av dem lite grann. Vill bara ha en, jävla tvåsamhetsgatstenar. Kanske slänger ut en från balkongen sen och kramar den andra hårt. Måste bara minnas vilken som togs först.
Vill slänga ut mattan i köket också när jag ändå håller på, men jag låter bli för den är inte min. Och jag tänker på att elda tyg men det är inte värt det.

Det flammar upp snabbt och så brinner det ner

Eller jo förresten
Det får gärna finnas glitter i min säng
Om det är av den fina sorten för
Jag orkar bara inte elda med papper mer

Inget glitter

Igår bäddade jag om min säng
Nya lakan och jag hoppas på att aldrig mer få se
Ett endaste litet glitter mot min hud igen
Ett sånt som liksom bara gömt sig kvar

Från hud mot lakan och
Sen lakan mot hud
Inget mera glitter, bara jag här nu
Ingen annan får

Blickar (inte så) långt fram, framöver

Jag skrev en sak i ett inlägg jag kallade Mellanperiod för snart ett år sedan och jag tänker ofta på den för den säger det jag tänker på så få rader...

Augusti är inte slut ännu men sommaren är nog det
Återgår till verkligheten eller
Återgår till fiktionen
Skriver ner sånt jag kommer glömma
Skriver ner för att överleva

Bara på väg nånstans hela tiden
Mot sämre tider och jag kan inte stoppa det
Blickar framåt och tänker:
"Jag får inte blicka så långt fram, framöver"

"Verkligheten"

Har skrivit en del den senaste veckan för att jag tänker att det är bra att göra när jag ändå har tid. Tänkte att jag kör in ett litet stycke här med en tanke jag ofta tänker på. Vet inte vad det ska vara bra för egentligen, mest bara det att jag kan...

det där med ”verkligheten” förvirrar mig så jävla mycket. Jag förstår att ingen människa vet vad verkligheten egentligen innebär (jag känner att jag kommer tillbaka till förra årets sommarskurs i ekofilosofi) men jag FÖRSTÅR verkligen inte. Det känns som att jag förvandlas till olika former av mig själv beroende på i vilka situationer jag befinner mig. Som en kameleont med evigt liv, ni vet som ett sånt där djur (jag tror det var en manet, det lärde jag mig i helgen) som byter ut celler istället för att dö. Den ska tydligen leva för alltid, men hur kan vi vara så säkra på det?

Hur som helst så har jag svårt att förstå vad JAG är för något. När jag sitter såhär i min ensamhet känner jag mig som den ensammaste människan på jorden för jag har liksom ingen känsla av att något existerar utanför det jag ser. Som en bebis som bara utvecklats fysiskt. Jag har försökt formulera det här så många gånger men jag tycker aldrig att jag lyckas så jag gör nu ett försök igen.

Jag sitter på golvet på en balkong och har ingen uppfattning om världen runtom mig, oavsett om jag har facebook igång eller inte. Men när jag träffar andra människor glömmer jag helt bort den känslan. Även då är jag bara just där och då, i det ögonblicket (fast å andra sidan så känner jag mig aldrig helt och fullt i nuet vilket förstås är motsägande).

Semestertid

Juli är så jävla mörk för att vara juli
Imorgon tar jag semester
Då ska jag formatera mig själv
Ägna mig åt mindre kemisk ångest
Mera vanlig livsglädje, den finns väl?

Första juli tvåtusentolv

Lyssnar på Popterror och tänker att jag älskar namnet. På bandet. Jag vill skriva POPTERROR över hela väggen. Skaka sprayburkar och andas in ångorna.

Idag är en sån där dag. Det är söndag. Och trots att det är första juli och trots att det är sommar så känns det som höst. Och jag fattar inte varför.

Det är som att höstdeppen kommer tidigare och tidigare för varje år. I år kommer den innan semestern hinner börja och jag försöker hitta tankar jag tänkt som ger mig liv. Jag tänker på Fight Club (it's only after we've lost everything that we are free to do anything) och "Askan är den bästa jorden". Så jävla klyschigt men jag älskar det ändå. Sådana ord borde skrivas på mina väggar.

Jag tänker på hur allt skulle kunna gå åt helvete. Ibland tänker jag att man lika gärna bara kunde dö. För ingenting spelar egentligen någon roll, allt är meningslöst. Men så tänker jag att om allt är meningslöst så kan jag lika gärna leva. För allt skulle kunna bli fantastiskt också, det vet man inte. Inte för att det spelar någon roll, ingenting gör det men jag kan lika gärna leva som att inte göra det. Ibland känns det som att det är anledningen till att man lever och jag tänker att det är kanske hemskt att säga så. Men jag tycker inte det, det är väl bara så det är och för mig känns tanken ganska fin ändå. För den tanken får mig att aldrig vilja dö på riktigt. Att dö är så jävla meningslöst.

Kanske tycker du att detta är deppiga tankar men jag blir oerhört pepp på livet av att tänka såhär.

Yta framöver

Ja jag vet
Jag skriver för sällan ibland
Det händer tusen saker innan jag hinner tänka
Innan jag hinner skriver tusen saker om dem
För ibland lever jag på riktigt
Inte bara i min låtsasvärld

Det brukar vara så på sommaren
Och jag hoppashoppashoppas
Att det blir så den här sommaren
Att våra hjärtan får slå men
Om det inte gör det går det lika bra
För det är sommar och jag är lycklig då

Och jag vet inte vad mer jag kan skriva
Jag vågar ingenting så kanske blir det mest yta framöver

Kanske kan det här gå bra också

Världens längsta vecka nu jag
Skakar, jag vet inte vart jag ska ta vägen
Jag vill bara vara här men
Jag vet inte vart jag ska ta vägen
Vill bara framåt i tiden

Mitt i juni nu
Jag vill känna hjärtan slå
Det är ljust hela tiden nu
Jag ler för jag vågar inget annat

Jag hinner tänka så många tankar
Mellan varven
Min hjärna förtränger
Trasiga hjärtan
Kanske kan det här gå bra

Gråzoner

Jag vet inte vad jag ska säga
Eller kanske hur jag ska säga nåt nu
Jag måste vara tyst
(Och se vad som händer när det bränner till
Som jag och Annika Norlin brukar säga)

Det är som de blickar jag ger bort ibland
De betyder allt och ingenting
Det är konstigt på det viset
Att man kan mena hela världen och bara vakuum på samma gång

För allt jag skriver nu handlar om just det
Och kluvenheten inom mig
Om hur jag håller fast vid sådant
Som jag vill vara fri ifrån
Och om att jag tänker för mycket
Men att jag inte bara kan vara heller

Jag startar upp och lägger aldrig ner
Dessa projekt och jag skapar gråzoner
För så vill jag ha det
Men det är inte alltid rättvist

Hjärtslag

Det var som att mitt hjärta började slå fortare fortare
Så fort det blev vår
Hela vintern gick jag med jämna steg och
Halkade inte på de hala isarna
Men nu springer jag genom vårregn
Och känner pulsen öka för varje steg

Min hjärna är ett monster
Som skapar mönster i allt jag gjort
Jag framkallar samband mellan årstiderna
Och ritar kurvor över hjärtats slag
Kanske vill jag inte vara lugn
Kanske vill jag bara vara det

Jävla psykopat

Insikten om
Att man är vad man föraktar
En jävla psykopat
Som ler och säger sånt man inte vet om man menar
Men orden betyder ingenting nu
Det är för sent

Jävla psykopater är inte välkomna tillbaks
De kommer alltid vara ensamma för
Kanske vill de ha det så
Eller så kan de inte förstå

Det är som att jag letar efter någonting som inte finns
Runt nästa hörn om och om igen
Jag kommer aldrig vara nöjd
Kommer aldrig klara det här

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0